Det här borde inte ha sänts...
Årets pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne går till Abhijit Banerjee, MIT, Esther Duflo, MIT och Michael Kremer, Harvard.
De första kommentarerna är givna. För första gången sedan Ellinor Ostrom (2009) får en kvinna priset. Duflo är dessutom ung (46 år) och från Frankrike, vilket avviker från mönstret, även om hon är verksam vid ett amerikanskt universitet. Däremot borde det inte vara alldeles oväntat – hon fick John Bates Clark-medaljen 2010, de amerikanska ekonomernas pris till den främsta forskaren under 40 år. Med årets pris blir hon den trettonde medaljvinnaren som senare också fått ekonomipriset.
Det här borde inte ha sänts...
Men det är motiveringen för priset som är mest intressant. Pristagarna belönas för sitt arbete med att urskilja vilka åtgärder som är mest effektiva för att bekämpa global fattigdom. Därmed kliver de rakt in i den debatt, där u-hjälpens legitimitet är satt i fråga och allt fler vill gå ifrån enprocentmålet för det svenska biståndet.
Deras viktigaste insatser är att de utformat fältförsök och fältstudier, som testar olika ingrepp och förfinar dem för att ge bättre resultat. I den vetenskapliga bakgrunden till priset nämns framför allt deras forskning om utbildning och hälsovård i u-länder, men också deras undersökning av mikrokrediter, där bedömningen är att de inte haft någon större effekt, trots att de belönades med Nobels fredspris 2006.
Flera studier handlar om skolor i u-länder. De betonar lärarnas betydelse för att få goda resultat. Det viktiga är att lärarna är kvalificerade – och att de är närvarande. Lärarnas frånvaro från skolan ligger ofta på 20 procent. Om man dessutom räknar in den tid när de visserligen är där, men inte undervisar, så kan frånvaron stiga till 40 procent. Då hjälper varken större resurser eller mer pengar till läroböcker – det är viktigare med åtgärder för att få lärarna på plats.
Mindre klasser verkar inte heller ha så stor betydelse, men däremot att dela in eleverna efter deras förutsättningar. Då kan lärarna anpassa undervisningen efter hur mycket de kan.
Det här borde inte ha sänts...
När det gäller hälsoprogram är avgifter ett problem, även om de är låga. Att förmå människor att ta avmaskningspiller bedöms som en av de mest effektiva biståndsinsatserna man kan göra, men risken att människor avstår från dem är stor, om de måste betala.
Legitimiteten för det svenska biståndet har tagit stryk av rapporter om mottagarfonder som slösat pengar på styresmännens privata lyx och andra missförhållanden. Biståndet skulle tjäna på att Sida och de FN-organ som Sverige stöder använder Duflos, Banerjees och Kremers metoder. Det handlar både om att ta till sig forskningsresultaten för att prioritera och utforma projekt, men också – ännu viktigare – att utnyttja deras metoder för att undersöka effekterna av andra slags projekt.
Men då måste det finnas folk att göra det. Statsmakterna har sedan länge försökt dela ut så många miljarder med så få handläggare som möjligt. Det håller inte. Visst låter det bra att hålla byråkratin kort, men de är så svårt att utforma meningsfullt bistånd att uppföljningen måste få de resurser som behövs. Det vore det bästa sättet att dra nytta av Esther Duflos forskning.
Fotnot: Skribenten är ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien och deltog i prisbeslutet.