Den VM-trupp som Sam Hallam just presenterade är den bästa som svensk hockey förfogat över sedan 2018.
Det var också senast som Tre Kronor vann guld och tog sig förbi en kvartsfinal.
Det är nästan så man måste läsa det ett par gånger.
Tre Kronor har alltså inte tagit sig förbi en kvartsfinal sedan 2018.
Nu är det dags.
Det här laget har potential att ta guld i en stjärnfylld  VM-turnering med många bra lag och spelare.

Det är klart att det faktum att, den av NHL-arrangerade 4 Nations cup som spelas kommande säsong samt OS 2026, gör att fler spelare varit benägna att visa upp sig för landslagsledningen. Den enskilt största anledningen till det slagkraftiga laget är ingen av de ovan nämnda turneringarna utan jag riktar istället blickarna mot Erik Karlsson. När en spelare med Karlssons stjärnstatus tackar ja så har flera velat följa efter och ta rygg på honom. Att Karlsson, en av världens bästa backar, vill vara med skickar positiva signaler och skänker en stjärnstatus till den svenska truppen som också gör att man går in som en av favoriterna. Hans medverkan har underlättat arbetet för landslagsledningen att plocka in och övertyga de andra 17 NHL-spelarna till att spela VM.

Inför VM i fjol var försäkringskostnader ett hett samtalsämne efter det att Rasmus Dahlin, Elias Pettersson och William Nylander alla stod inför sin respektive kontraktsförlängningar. Eftersom det rörde sig om kontraktsvärden på uppemot en miljard kronor per spelare så var det omöjligt för förbundet att försäkra deras framtida kontrakt.
Det gjorde tyvärr att mycket av snacket inför och under VM handlade om vilka spelare som inte var på plats.
Känslan kring den här truppen är att man går in i mästerskapet som ett av favoriterna. Frågorna om vilka som inte är med kommer därför att vara försvinnande få när 18 NHL-spelare redan valt att tackat ja. Med det kommer en förväntan och ett intresse vilket är glädjande eftersom jag de senaste åren upplevt att det allmänna intresset för VM varit tämligen svalt. Jag skulle därför säga att årets turneringen är en av de viktigaste på väldigt länge för svensk hockey. Det är inte bara ett guld som Tre Kronor jagar utan också en hype kring sitt lag och sitt varumärke.

Även om NHL är väldens bästa liga där de bästa spelarna spelar är det få svenskar som faktiskt ser deras matcher.
Ett VM ger spelarna ett skyltfönster som de vanligtvis inte har.
Ska du bli riktigt stor och populär i det svenska folkhemmet så måste du sätta någon form av avtryck i Tre Kronor.

På fredag inleds VM.
Det här laget ska ha som förväntningar att kunna gå hela vägen och ta guld.
Jäklar vad kul det ska bli.

Tack för att n tog er tid

Sanny

För ett par år sedan döptes Möjligheternas torg i Skellefteå om till Guldtorget trots att det inte firats något guld i staden sedan 2014. Idag får vi väl säga att torget invigs på riktigt när staden ska ta emot sina guldhjältar.

Det var länge sedan jag bevittnade en sådan kollektiv förväntan, beslutsamhet och förhoppning som när jag stegade in i Skellefteå Kraft Arena strax innan klockan 17:00 igår eftermiddag. De som redan var på plats hade klätt upp sig för fest med både kostym och guldkantade slipsar. Utanför arenan hade man riggat upp för ett liveband som trotsade regnet och öste på rätt bra. Det fanns en ödmjukt kaxighet som om man visste att man skulle fira ett guld några timmar senare utan att man för den delen sa det rakt ut. Det hängde liksom i luften som man slentrianmässigt brukar säga.
Jag har varit i Skellefteå i ett gäng slutspel- och finalmatcher genom åren och kan med säkerhet säga att jag aldrig upplevt ett liknande tryck som igår. Det var som om Skellefteås publik ledsnat på allt snack om inramningen i Ängelholm och minsann ville visa att de också kunde skapa en atmosfär av högsta klass.
Var det kanske just trycket och inramningen som fick igång laget under den andra halvan av den första perioden? Från matchminut tio och framåt var det aldrig något snack.
Skellefteå var ett par nummer större än Rögle och kunde styra spelet och skapa de allra vassaste chanserna.
Om de fyra föregående matcherna varit jämna rent spelmässigt var det, bortsett från det målmässiga, ett kraftigt övertag för Skellefteå i den femte matchen. Rögle såg inte ut att ha samma ork, energi och kraft som tidigare i matchserien samtidig som Skellefteå var sådär inihelvete bra som de ibland kan vara. Skellefteås insats igår var av samma höga klass som i match sju mot Frölunda i semifinalen. Med andra ord det bästa man gjort i slutspelet.

Skellefteå har genom åren fått kritik för att de, oavsett motstånd, kört på med sitt spel och inte valt att anpassa sig till vilket lag eller spelsätt man har mött. Det har delvis varit en förklaring till varför man föll mot Färjestad i kvartsfinalen 2022 och till finalförlusten mot Växjö i fjol.
En starkt bidragande orsak att man under eftermiddagen står med guldhjälmar och guldmedaljer på Guldtorget i centrala Skellefteå är att man faktiskt gjorde några nödvändiga taktiska förändringar under matchseriens gång.
I de första två hemmamatcherna gick man väldigt hårt i sitt presspel med två forwards vilket gjorde att Rögle relativt enkelt kunde spela sig genom mittzon och därifrån ta pucken med kontroll in i anfallszon. Det gjorde att Skellefteå fick ett ”långt lag” och fick lägga mycket energi i sin backcheck för att inte få numerära överlägen emot sig.

Inför match tre kunde jag nog utläsa att man valt att prioritera och fokusera på att vara mer kompakta i mittzon och inte ”offra” en eller två spelare i sin iver att vinna pucken högt upp banan i sin forecheck.

Det gjorde att Rögle inte kunde driva upp farten i sitt anfallsspel och därifrån hade man svårt hitta in centralt i sina ingångar i anfallszon. Det gjorde i sin tur att Skellefteå kunde kontrollera spelet utan puck på ett bättre sätt under de perioder som Rögle var det mer spelförande laget.

Det som imponerat på mig allra mest med Skellefteå under säsongen har varit deras förmåga att hantera skador, sjukdomar och avstängningar. De har, i försvinnande få matcher, kunnat mönstra ett fulltaligt lag vilket gjort att man tvingats pussla, klippa och klistra med sin laguppställning i stort sett hela säsongen. Det har å andra sidan gjort att man fördelat istiden på fler spelare där många också tagit stora kliv under säsongens gång.
Det allra tydligaste exemplet har vi fått se i samband Jonathan Pudas frånvaro och hur Axel Sandin Pellikka och Elias Salomonsson fyllt hans tomrum på ett förstklassigt sätt. De begåvade och talangfulla backarna har återigen visat prov på varför Skellefteå år efter år är i toppen av tabellen. Sättet som man fostrar och formar egna talanger och sedan ger dem chansen att spela i sina naturliga roller är så otroligt imponerande.

Tack vare Sandin Pellikka och Salomonssons genombrott under slutspelet har man haft en bredd i laget som också utvecklats till en spets som jag inte riktigt såg framför mig när Jonathan Pudas, en av SHL’s bästa backar, skadade sig. Sedan har stommen av spelare som Arvid Lundberg, Pär Lindholm, Oscar Lindberg, Linus Lindström och Filip Sandberg drivit laget under olika delar av slutspelet.
De har lyckats skapa en maskin där fyra kedjor kört på och det har ibland känts som om det kvittat vilken enhet man än satt på isen. Dessutom har Linus Söderström, som utsågs till slutspelets mest värdefulla spelare, spelat på en nivå som gett laget chansen att vinna i varje match. Även om det känns som länge sedan är det värt att påminna alla om hur dominant Söderström var i kvartsfinalserien mot Linköping. Redan i den matchserien sattes Skellefteå rejält på prov där 4-0 i matcher inte riktigt speglade matchbilden.

Även om Skellefteå är en väloljad maskin som år efter år har en stadig och stabil grund att stå på så har Robert Ohlsson intåg i klubben gett laget ytterligare en dimension.

Framför allt har man byggt upp en stabilare defensiv grund som under Ohlssons ledning utvecklats till ligans bästa. Samtidigt har han byggt vidare på Skellefteås spelmodell som ett spelförande lag. Till tider tycker jag att man haft ett rakare attackspel in mot mål vilket jag vill minnas var något som Ohlsson själv ville utveckla när han kom till Skellefteå. Ohlsson var förvånansvärt samlad efter matchen igår och såg nästan tagen och överväldigande ut direkt efter slutsignalen.
Jag tror säkerligen att Ohlsson innerst inne kände en tillfredsställelse över att ha vunnit som huvudtränare och en gång för alla tagit ner det snack som funnits om att han inte är en vinnare. Sättet som Robert Ohlsson genom åren verkat i lag som utvecklat spelare har gjort att jag alltid haft en stor respekt för hans hockeykunnande. Nu kan han dessutom titulera sig guldcoach efter att ha uppfyllt den guldplan inom tre år som sattes upp när han flyttade till Skellefteå inför säsongen 21/22.

En positiv sak i och med Skellefteås guld är att vi en gång för alla kan ta kål på den uppdiktade sanning som man byggt upp för sig själva påhejad av lokalmedia om att alla ska vara emot Skellefteå. Oavsett om det så är domare, SHL som liga, TV4, Disciplinnämnden eller hon på fiket i Oxelösund så tycks allt ha en sak gemensamt i att alla vill Skellefteå illa.
Skellefteå är bäst i Sverige, en förening som många blickar med avund mot och som i mångt och mycket spelar den mest underhållande hockeyn i SHL med några av de allra bästa spelarna och största talangerna. ”Vi mot världen” kanske är motivation i sig men det är inte trovärdigt då många lag och klubbar vill vara precis den förening som Skellefteå är med en kontinuitet och framgångar som andra inte ens kunnat drömma om.

Sträck på er. Ni är bäst!
Grattis till guldet Skellefteå.
Så jäkla värdigt.

Tack för att ni tog er tid

Sanny

Det var en av vårens mest självklara skilsmässor. Relationen mellan HV71 och sportchefen Kent Norberg var tvungen att avslutas. För allas bästa.

Det är få sportchefer som varit så hårt ansatta som Kent ”Nubben” Norberg varit de senaste åren. Det hänger ihop med de uteblivna sportsliga resultaten, klubbens historia och medföljande kravställning. Mitt i detta har ”Nubben” få klä skott för allt det negativa som varit kring föreningen trots att problemen fanns där långt före hans intåg i klubben. Kent Norberg fick i mångt och mycket ärva en hockeyallsvensk trupp som skulle formas till ett SHL-lag när han våren 2022 flyttade ner till Jönköping efter att ha byggt upp ett CV som en respekterad och vass sportchef i Timrå. Trots att HV71 var nykomlingar så tippades man ändå av någon märklig anledning rätt högt upp i tabellen inför återkomsten i SHL. Med en trupp som var förhållandevis svag tvingades ”Nubben” agera och förstärka laget under hans första säsongen vilket han även tvingats till under den gånga säsong. Det har gjort att han fått utstå en hård kritik som han i mångt och mycket fått hantera helt själv. Det är förhållandevis få som utåt sätt stått upp för honom när det blåst som allra hårdast. Tvärtom faktiskt. Frispråkige ordföranden Andreas Davidsson pratade istället i HV’s egna podd i höstas om bristfällig kravställning och hur föreningen sprungit bort sig vilket jag tolkade som en tydlig passning i midjehöjd på ”Nubben”.

Nådastöten för ”Nubben”, det som på filmspråk kallas för ”point of no return”, var anställningen och rekryteringen av Tomas Montén som ny tränare. Montén tvingades lämna redan efter tolv omgångar efter en minst sagt tuff start på säsongen. Från den dagen har det inte funnits någon annan utväg för ”Nubben” och HV71 än den skilsmässa som vi fått bevittna idag.
Det hade också varit ohållbart för HV71 att behålla ”Nubben” eftersom det tagit för mycket fokus från laget och den faktiska prestationen. Om HV skulle inleda kommande säsong svagt hade fokus direkt riktats mot honom vilket gjort att det kunnat bli ett störningsmoment för gruppen och laget. I det läge som HV71 befinner sig och med en form av nystart så var det här den enda vägen framåt.

Att gå skilda vägar med Kent Norberg löser dock inte det problem som funnits i föreningen långt innan han anslöt våren 2022. Det har varit mycket prat om kravställning, ökad träningsmängd, rannsakan och självbild. Att tro att allt detta har varit ”Nubbens” fel är en alldeles för enkel och ytlig analys. Problemet fanns där långt innan ”Nubben” anslöt. Nu var han inte rätt person att få till stånd en förändring och jag är spänd av förväntan på att se vem som kommer att få till det framöver. Läget för den som tar över har aldrig varit bättre. Den personen kommer ha mandat att tillsammans med tränaren Anton Blomqvist kunna driva på de nödvändiga förändringar som man anser kommer att krävas. Budskapet från den personen lär vara lika enkelt som det är tydligt. Antingen är du med på det vi vill göra och förändra. Om det inte passar så kan du dra.

Tack för att ni tog er tid

Sanny