Det här borde inte ha sänts...
Strax före julen 2019 lade Riksbanksutredningen fram sitt betänkande, en monstruös historia på bortåt 2 000 sidor i tre volymer. Kanske var det därför det blev så lite diskussion. En snabb koll på nätet ger några pliktskyldiga kommentarer från bank- och chefsekonomer, annars nästan intet.
När kommittén tillsattes stod två frågor i förgrunden. Den nuvarande riksbankslagen är från 1988, med ändringar gjorda 1999 – hur skulle man ta vara på erfarenheterna sedan dess, med finanskriser, lågränta och nya metoder för att stimulera ekonomierna? Den andra gällde avvägningen mellan Riksbankens oberoende och möjligheterna att utkräva ansvar.
Kommittén svarar att den i stor utsträckning försökt göra detta genom att kodifiera praxis. Men den kodifieringen innebär att man gått långt mer i detalj än den tidigare lagen. Den föreslagna nya lagen tar 48 sidor av betänkandet – den nuvarande publiceras inte för jämförelse, men jag undrar om den är ens hälften så lång.
För en intresserad lekman låter invändningarna bestickande.
Kommittén vill skilja mellan Riksbankens penningpolitik och den finansiella stabiliteten. De får var sitt avsnitt i lagen, som också reglerar vilka medel banken ska få använda för det ena och det andra området. Räntevapnet ska banken i princip få hantera fritt, men möjligheten att använda valutareserven och att köpa och sälja finansiella instrument, som obligationer begränsas, betydligt mer. I lågräntemiljön har sådana ingrepp – det som kallas kvantitativa lättnader – kommit att bli centralbankernas viktigaste aktiva instrument.
I sitt remissvar är Riksbanken själv skeptisk, och får kraftfullt understöd av ECB och IMF. ECB menar att viktiga delar av förslaget strider mot Sveriges EU-åtaganden. Den grundläggande kritiken är att man inte kan skilja mellan det penningpolitiska uppdraget och den finansiella stabiliteten – inte minst i en kris är de ohjälpligt intrasslade i varandra. Att begränsa hur och när olika medel får användas för det ena eller andra syftet är i mycket en teoretisk exercis, men i ett akut läge riskerar sådana möjligheter att hämma hanteringen och sökandet efter nya lösningar.
För en intresserad lekman låter invändningarna bestickande. De kriser jag följt på nära håll har var och en haft överraskande inslag, där svaren varje gång måst improviseras fram. Att nu ”kodifiera” vad man då gjort kan låta rimligt, men det bortser från behovet att nästa gång kunna möta det nya oväntade med effektiva medel.
Kan man tänka sig en annan lag? Den skulle avstå från detaljregleringen och erkänna sambandet mellan de olika uppgifterna, men anamma kommitténs förslag om en proportionalitetsregel – Riksbanken ska kunna visa att den inte gör mer än nöden kräver – och om förstärkta resurser till riksbanksfullmäktige och riksdagens finansutskott, så att dessa lättare kan analysera bankens göranden och låtanden.
Någon eftertanke i en ny riksbanksberedning vore antagligen befogad. Riksbanken måste kunna ställas till svars och granskas i offentlig debatt, men det är också viktigt att den kan handla kraftfullt och snabbt. Kommittén övertygar inte om att detaljreglering är svaret.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida och författare till boken ”Pengarna och makten. Riksbankens historia” (Atlantis, 2009)