Det här borde inte ha sänts...

Sist i Tom Alandhs tredelade ”Hej och tack för mig”-film i SVT citerar han en seriestrip där Rocky funderar över Alandhs värv. Rocky ligger karaktäristiskt på soffan och bingetittar på alla dokumentärer från 1970-, 80- och 90-talet: ”Den gyllene eran innan alla dokumentärer började handla om dokumentärfilmare”. Så sant. Så väldigt sant.

Alandhs devis var att aldrig stå i vägen för storyn. Sedan blev dokumentärfilmarna konstnärer och vände kameran mot sig själva. 

Efter att ha sett farvälserien och några av Tom Alandhs dokumentärer i Öppet Arkiv slås jag av att många av de människor han porträtterar inte bara dött i bokstavlig mening – deras sort är raderade från våra medvetanden. I varje fall möter vi dem inte längre i medierna, i våra flöden. Alltså människorna vars berättelser tillmätts ett värde även om de inte ”är någon”. Inte åstadkommit något i kvantifierbar bemärkelse. Inte är framgångsrika eller berömda. 

Det viktiga när Tom Alandh letar människor är deras blick, säger han när han sammanfattar sin 50-åriga produktion. Och dem han intresserar sig för är främst samhällets svaga. I så måtto är han en dokumentärfilmarnas Cornelis. Narkomanernas, uteliggarnas, kåkfararnas, a-lagarnas eller bara den väldigt vanliga osynliga medborgarens berättare. Han är på Solvalla, på sällskapsresa och på repövning. 

Han följer knarkaren Pia, totalförlamade Joakim, Martina med Downs syndrom, den mobbade pojken i 1970-talets skoningslösa högstadium. Ungdomarna på glid i Rågsved, de som ”drogade” och med tiden dog som flugor. Om han porträtterat kändisar har det varit Monica Zetterlund och inte Lill-Babs, Nacka Skoglund och inte Gunnar Nordahl, Cornelis och inte Olle Adolphson. Mönstret är tydligt.

Man brukar ju säga att varje människa bär på en berättelse, men att filma på kåken och se vad som händer, att tråla bland dem som köar till härbärget och hoppas att man fångar något, sådant görs inte längre. 

Filip och Fredrik åstadkom något åt det hållet i dokumentärserien ”Får vi följa med”, med den stora skillnaden att konceptet i lika hög grad handlade om Filip och Fredrik. 

För att bli dokumentärfilmad på 2020-talet måste antingen berättaren vara någon eller berättelsen passa för en hisspitch. Vår samtid är pepprad av framgångsrika, välmående människors livsberättelser. Alla har de tak över huvudet, jobb och pengar och ett liksom klädsamt tillkortakommande. Jag ser en vacker svensk kvinna med filmstjärnedrömmar bli sol- och vårad i Hollywood, en svensk skådespelerska som upptäcker att hon har en annan far än hon trott. Jag ser filmer om kungens ensamhet, Abba:s framgångar, Stikkan Andersons uppgång och fall. Om vettlösa skönhetsoperationer, utflippad Waldorfskola, urspårat Knutby. För att inte prata om alla dessa realityserier med husdrömmar, drömträdgårdar, skitdrömmar och stjärnor på slott. Dramaturgiskt välkomponerade anrättningar om människor som har sitt på det torra. 

Och sen alla dessa poddar där framgångsrika människor gräver fram nåt litet skav som vi kan skratta åt en stund. Vad gör det med oss att ständigt matas med detta? Jag kan faktiskt inte svara på det. Men känner självförakt när jag i sista avsnittet av Alex och Sigges podd, som jag tycker så mycket om, fnissar igenkännande åt Alex ilska när han hamnar på retfulla stand by eftersom flygbolaget överbokat planet till Paris. Och Sigge, som bara har några timmar på sig att ordna ny smoking till Guldbaggegalan eftersom hans bagage från L A kommit på villovägar. Och vilken törn hans självkänsla får sig då. 

Fast då reagerar jag faktiskt. 

Eftersom jag just sett dokumentären ”Svenska bostäder: Härbärget” av Tom Alandh. 

Gunilla Brodrej är kritiker och kulturredaktör på Expressens kultursida.