Det här borde inte ha sänts...
Zelenskyj berättar att de ska attackera ryska flottan vid Krim, men för att kunna göra det måste Musk ge dem tillgång till satelliterna. Elon funderar, hans hjärta bultar. Han som alltid velat rädda världen, har nu avgörandet i sin hand.
Scenen – som jag här gestaltat lite grand – har beskrivits i medierna inför utgivningen av Walter Isaacson biografi ”Elon Musk”. Och den skrämmer mig från vettet. Det är inte bara faktumet att en ensam entreprenör får spela en sådan roll. Det är själva övervägandet i sig.
Vad tänkte Musk i den stunden? Utåt säger han att han aldrig velat att hans satelliter ska användas i krig: ”De är till för Netflix och avkoppling.” Men egentligen, i hemlighet, vad for genom hans huvud?
Jag kan inte släppa det. Jag gissar att han tänkte ganska mycket på Putin som han känner, men förmodligen ännu mer på Xi Jinping och Kina. Kina är ytterst betydelsefullt för produktionen av Musks Teslabilar, och Kina gillar inte att han hjälper Ukraina i kriget. Liv måste ha vägts mot ekonomiska intressen, kalkyler måste ha gjorts i den där hjärnan som utan tvivel är enastående, men som också håller på att tappa en skruv.
För inte länge sedan var Elon allas vår hjälte. Det största snillet sedan Leonardo da Vinci ungefär. Löste han inte världens problem, skulle han se till att vi kunde flytta till Mars. Men något hände, kanske var det genistämpeln i sig. Den är farlig, det vet jag sedan länge, jag såg det delvis med Zlatan – eller snarare i hans omgivning – och ännu mer förstås hos företagsledare som suttit för länge. Jasägarna flockas runt den utvalde. Vördnaden växer och ingen viskar längre i hans öra, memento mori, Kom ihåg att du är dödlig.
Han medicinerar sig med ketamin.
Det utpekade geniet riskerar att tappa skärpan, och tro att han inte bara är ett snille på sitt eget område utan på alla andras också, och kanske var det lite så med Elon. Han kallade utan anledning en räddningsledare i Thailand för pedo guy, pedofil. Han omfamnade konspirationsteorier, sällade sig till vaccinationskritikerna, uppgav att hans pronomen var Åtala Fauci, spred lögnaktiga rykten om demokratiska politiker, och stödde den republikanska presidentkandidaten DeSantis, han som hävdar att slaveriet också var bra för de svarta.
På Musks sajt – X – lajkade han ett inlägg som vill banna en ansedd organisation som arbetade mot antisemitism, och släppte loss en störtflod av judehat. Många i hans närhet, läs till exempel The New Yorker, tycker att han förändrats, och blivit alltmer nyckfull. Enligt Isaacson, hans biograf, bär han på ett mörker och ett raseri, och han medicinerar sig med ketamin. Jag kan bara föreställa mig pressen på honom, ensamheten i de stora besluten, paranoian som växer med makten, känslan av upphöjdhet när till och med soldaterna i vår tids ödeskrig behöver honom för att samordna sina attacker.
Men det skrämmer mig. För vilket beslut tog han där i gryningstimmen? Han sa nej. De ukrainska drönarna störtade i vattnet och nådde aldrig fram till den ryska flottan. Och Putin kunde fortsätta sitt invasionskrig.
Som tack skickade Putin nyligen en hyllning till Elon Musk, gud hjälpe oss.
David Lagercrantz är författare och kolumnist i Expressen.